inberlin

Är det bestämt att man ska få extra många idéer på natten? Letar sig mörkret in i hjärnan och skapar sina egna tankar? Min hjärna ber mig sätta mig vid datorn så att tankarna kan flöda ut ur mina fingrar och bildas till ord på skärmen. I mitt mörka rum skulle mitt ansikte se spökligt ut i skenet från datorn.
Men jag lyssnar inte på min hjärna. Inte den här gången. Om man är upprörd eller ledsen ska man inte säga exakt vad man tycker och tänker i stundens hetta, det har jag hört, för då ångrar man sig bara efteråt.
Så jag tog fram en brun bok och skrev i istället. Och jag grät. Jag grät så att min kudde blev blöt, även om det inte var så många tårar. Jag jämförde min kudde med marken utanför, hösttrött och våt.
Jag skulle vilja tillbringa mina dagar under ett duntäcke i ett rum med gråa väggar. Tre som är lite ljusare, och så en mörkare.
Jag frågade min bruna bok varför man alltid får bläck på fingrarna när man skriver med bläckpenna. Boken svarade inte, jag frågade om det var för att pennan ville lämna ett spår efter sig... som hundar? Jag tror att boken valde att inte svara för att frågan var för pinsam.
(Fyra gråa väggar, under ett duntäcke som jag inte är ensam under och ett glas med julmust.)
Sen fick det inte plats fler tankar, för jag tränade på att skriva julmust snyggt i skrivstil.

Förlåt för massuppdatering av videos (två är mass), men den är bara så söt

Som att befinna sig i en burk med klubbor och smycken, allt på samma gång. Det bara virvlar omkring. Så mycket att ta in, så mycket att ge. På insidan är den blank och metallig, det är ganska mörkt också. Jag har tänt ett ljus och luften börjar ta slut. Korta andetag, spara på syret. Egentligen behöver man inte veta vad man skriver om, bara det låter mysigt. Och egentligen måste det inte handla om hur man mår just nu. Hösten är ju en hemskt mysig årstid.
Jag har en sån burk, men jag lovar, jag får inte plats i den.

Små saker som ett spindelnät mellan två hösttrötta maskrosor kan göra min torsdagskväll. Att ha systrar som springer brevid en och ger en grenar med rönnbär på gör mina lördagskvällar. Att dom sedan smakar på bären är en annan historia.
Sen finns det saker som kan göra en hel helg.
Och en sista bild som min dator inte ville ha.

Jag lyssnar på min höstfavorit. Lisa. Men jag kan ändå inte undgå kylan som omsluter mig när jag går utanför dörren kvart i sju på morgonen. På morgonen är det höst, på natten är det mest vinter. Som skolflicka märker man det, när man måste upp innan solen måste.
Dimman har ätit upp alla fina hus och träd och åkrar som bussen tar mig förbi. Det är som ett moln som har flugit lite vilse. Molnet har ramlat ner på jorden.
Lisa undrar om jag har ett apelsinträd, men det har jag ju inte. Jag läser om begravda fästmän och polisgubbar medan dimman lättar utanför fönstret. När jag kommer fram till min stora skola är det fortfarande kallt, nästan vintermorgon-kallt, men inne i stan får molnet inte plats.
Jag kommer för tidigt till skolan, så jag stannar vid mitt skåp. Jag kan titta på solen när den går upp. Den går upp i fönstret vid mitt skåp. Den korridoren blir sommarvarm sen, det vet jag. Och då har man något att se fram emot när fler moln ramlar ner, och dom kanske stannar på marken. I form av snö.

Underbara Lisa Mitchell finns nu på Spotify. Lite mer än vad hon brukade iallafall.
Ni har nog hört hennes låt Coin Laundry! Och hon har massa andra fina låtar.
Lyssna själva här
En liten parantes bara :)

Vi tog väl mest vara på de sista dagarna av sommaren.


















Farmor