inberlin

Tappade jag bort allt på vägen? Hur fint kärlek kan vara? Hade jag verkligen glömt det?
Jag vill inte vara så uppenbar. Jag vill skapa världar för folk (precis som du gör med dina ord, inom mig). Världar av ord och otroligt fina tankar. Så att det gör ont inom en att läsa.
Eller så bubblar det till. Och plötsligt flyger man uppe bland molnen.
Jag vill ha förmågan att kunna läsa framtiden i händer. Händer är nog bland det fulaste som finns. Sen min pappa sa det har jag inte kunnat tänka något annat.
Jag önskar jag hade förmågan att få allt att flyta ihop. Som i ett hav. Eller som tårar som rinner ner för en kind, blandas med regnet som sedan rinner in i munnen, blandas med saliv. Det märks inte, men det ser fint ut på pappret. Eller i munnen eller var man vill ha det.
Och jag märker att jag har så många mål. Eller önskningar. Och att jag tror att allt kommer gå i uppfyllelse. Man lever väl för sina drömmar? Jag lever för dig.
Och så kommer tårarna igen. Finns dom för att jag ska veta att jag fortfarande existerar? Att jag inte har exploderat av lyckorusen (som man väl bara får när man är nykär?) tillsammans med musiken.
Blicken fastnar på tangentbordet. Händerna med. Tankarna fastnar inuti huvudet och orden på tungan. Eller i halsen. Det är nog första gången jag känner så. Som jag känner så på riktigt.
Det är ju kärleken. Alla flickors dröm, right? Jag lever i en dröm. I min dröm. Med dig.

(You are loved)