inberlin

Jag plockar regndroppar från dina kinder. Plockar äpplen från träden. Från marken. Dropparna samlas i groparna i mina fingrar. Bildar vattenfall ner på din mage. Vattnet lägger sig som ett hav i din navel.
Målar väggarna med ord. Fönstrena, rutorna, busskurer. Allt målas med ord. Hoppas all denna väntan tar mig någonstans. Målar din insida med ord, som du har målat min.
Dina läppar formas till ett leende, det är det finaste jag någonsin sett.
En lång tid sittandes i gula rum, tillsist ses vi igen. Det var värt det, väntan var värt det. Du är värd.. vad var det man sa.. mer än allt fåglar samlat. Och det är du verkligen.
Rosa naglar smeker dina stängda ögon, dina läppar (som är det finaste jag vet), din bröstkorg, din mage. Du skrattar till för du är hemskt kittlig på magen. Min pojkvän är kittlig på magen.
Min pojkvän är jättefin när han äter äpplen och någongång borde man komma bort från att skriva bara om honom, kanske skriva lite om den gråa himlen, regnet, kalla fötter och tidiga mornar istället. Men tänk er själva att ni delar allt detta med den bästa ni vet. Det är rätt omöjligt att skriva om annat då.