inberlin

London har en plusgrad nu. Och klockan är tio i elva.
I Göteborg är det åtta minusgrader och klockan är i skrivande stund tio i tolv.
Det finns ingen tvekan om var man vill befinna sig i såna situationer. Åka bakåt i tiden och få det lite varmare. Sen åker man ännu längre bak i tiden och plötsligt är det november, och ännu varmare. Jag undrar hur många varv man måste åka runt jorden för att det ska bli juni igen.
Du har målat poesi med dina fingrar, medan jag har kämpat för att hålla kvar allt hos mig. Allt du målat, för jag vill aldrig glömma bort det. Alla kvällar du värmt upp med din närhet och tittat in i mina ögon så länge du kan. Alla hjärtslag som vi delat och alla kvällar som försvann.
Och även om jag ibland bara vill vara någon annanstans, var som helst, bara inte här, så är det dig jag försvinner med, varje gång. Det är dig jag tänker på när snön faller och när jag vaknar på morgonen, när jag åker buss och när jag möts av en vindputs. När jag har lektioner är det du som stör mina tankar på årtal och verb. Du har svar på allt, varje gång. Eller du är snarare svaret. Men du har inte svarat på varför detta inte hände tidigare.