inberlin

Det enda jag kan andas är nattluften i mitt rum och genom mina fingrar ser jag taket. Det faller ner på mig och jag krossas. Men det är fint. På ett fint sätt.
Som när blommorna slår ut. Knopparna sprängs och färgerna sticker ut ögonen på dig. På mig. Och på alla som kommer för nära. För nära mig.
Deras händer griper tag i mina bara armar och jag vet inte riktigt om det är nu jag ska skratta. Eller är det nu jag skrika?
Jag vill säga något mer. "Släpp mig" räcker inte. Låt mig gå? Låt mig vara. Jag kan andas själv. Jag kan ta mig dit jag vill om jag bara springer tillräckligt snabbt. Inte släppa taget. Inte än.
Snart kommer det där som alla runt om mig kallar för räddning.
Jag vill vandra i gräset igen. Det vita gräset som hälsar mina fötter välkomna med kras. Men om jag står stilla för länge fryser fötterna fast och förenas med vintern.
Små flickor som jag borde stanna inne såna dagar. Stanna kvar under täcket och andas in nattluften.