inberlin

Och jag skule aldrig falla.
Det var jag och det var kärleken. Men jag föll. Riktigt hårt. Jag gav upp hoppet om att stå upp igen.
Fast nu gör jag det. Och även om jag tittar ner i marken lite för ofta vet jag att det är här uppe jag ska vara. Jag vill vara här.



Och när man dansar bort sig tills nacken värker men det ändå är värt det har man fått upp ögonen för hur bra vänner man har. Igen.