inberlin

Känslorna blir för många, svämmar över, dom svider. Tillslut sprängs allt och kroppen faller handlöst mot kaklat golv. Kallt kakel mot en kallare rygg, vitt kakel mot en vitare rygg.
Händerna som förs upp mot ansiktet luktar svagt av fisk och klor. För mycket fisk.
Man vet att det inte duger, man duger inte. Det kan alltid bli bättre och bättre ändå. Ord som verkligen inte betyder någonting och sånna som bränner. Det bränner till i ögonen och hela kroppen glöder.

Glädjemolnet räddar mig från fiskluktande händer
(Visst känns det som om mina tankar når högre, kommer lite närmare de snart nakna grenarna, gatlyktorna, himlen, för varje gång. Varje gång jag sträcker på mig, ställer mig på tå, för att få känslan av läppar mot läppar, mina mot dina.)
Han är allt jag har

Vad är bättre än papparkakor och julmust vid en solig vägg med den man tycker om mest, en lagom kall oktobereftermiddag?

Tappade jag bort allt på vägen? Hur fint kärlek kan vara? Hade jag verkligen glömt det?
Jag vill inte vara så uppenbar. Jag vill skapa världar för folk (precis som du gör med dina ord, inom mig). Världar av ord och otroligt fina tankar. Så att det gör ont inom en att läsa.
Eller så bubblar det till. Och plötsligt flyger man uppe bland molnen.
Jag vill ha förmågan att kunna läsa framtiden i händer. Händer är nog bland det fulaste som finns. Sen min pappa sa det har jag inte kunnat tänka något annat.
Jag önskar jag hade förmågan att få allt att flyta ihop. Som i ett hav. Eller som tårar som rinner ner för en kind, blandas med regnet som sedan rinner in i munnen, blandas med saliv. Det märks inte, men det ser fint ut på pappret. Eller i munnen eller var man vill ha det.
Och jag märker att jag har så många mål. Eller önskningar. Och att jag tror att allt kommer gå i uppfyllelse. Man lever väl för sina drömmar? Jag lever för dig.
Och så kommer tårarna igen. Finns dom för att jag ska veta att jag fortfarande existerar? Att jag inte har exploderat av lyckorusen (som man väl bara får när man är nykär?) tillsammans med musiken.
Blicken fastnar på tangentbordet. Händerna med. Tankarna fastnar inuti huvudet och orden på tungan. Eller i halsen. Det är nog första gången jag känner så. Som jag känner så på riktigt.
Det är ju kärleken. Alla flickors dröm, right? Jag lever i en dröm. I min dröm. Med dig.

(You are loved)

Vi satt på ett nästan tomt kafé och talade om allt och ingenting medan mörkret smög sig på utanför.


Och när mörkret smyger sig på tillåts bilderna bli lite suddiga.

Puss på er alla och min första basker ♥

Allt känns så rätt.
Hösten, han, dom det, allt (och jag önskar att jag inte bara kände så på kvällarna).
Ska allt detta någonsin ta mig någonstans?
Att lyssna på vinden mot fönsterrutan tar nästan kål på mig. Den tar över mig. En kall kår längs ryggen.
Överstrukna ord och skrivkramp.
Förkyldningen hoppade på mig bakifrån. Backstabber.
En liten del av mitt hår ramlar ner i ögonen. Den andra delen ligger blöt och kall mot min rygg under tröjan.
Och jag VET att det blir rätt. Det var jag själv som la pusselbitarna. Allt är klart nu och jag kunde inte ha varit nöjdare med resultatet.
Som när man fyndat något riktigt fint på Myrorna.
Som Malins byxor. Som jag gjorde idag (igår, ikväll, i tisdags)
Man blir så snabbt duktig på det man gör.
Men när man tänker efter kommer allt tillbaka, även på morgonen.
Och jag drömmer om väggar av solljus.

Jag känner hur hösten tar tag i min själ.
Hur tankarna om bryggor och varma mornar byts ut mot paraplyer, jullängtan, Kent och regn.
Och längtan efter mer. Mer än allt och mer än ingenting. Jag vill höja volymen och bara sjunka in i musiken. Åh jag blöder ihjäl.
Jag vill förändra. Förändra mig själv och allt (inte alla) runt omkring mig. När bussarna går. När solen går upp. När det ska regna eller inte.
Jag vill ibland hoppa in i böckerna jag läser. En hög med åtta böcker ligger på mitt sängbord. Jag läser två av dom just nu. Två jag absolut inte vill hoppa in i, för vem vill hoppa in i ett landskap av olika människor som ber lejon äta upp dom levande? Som bränner sina mödrar. Nej tack. Jag borde inte läsa sånt. Det drar ner mig i någon sorts depression. Trots röda höstlöv.
Jag ska gräva ner mig i mina lakan och titta på en julfilm nu. Så konstig är jag.



Jag har ingen åsikt om Kents nya singel än.

26 september



Finaste Malin ♥

Fina bilar vid älven



Sen åkte vi hem och sov

En lista på fina ting som dyker upp i huvudet när man åker buss, eller kanske promenerar. Eller har SO.

♥ Solen
♥ Röda bär av alla slag
♥ Ihoprullade affischer
♥ Kläder på golvet
♥ Mörklblågråa moln mot en ljusrosa himmel
♥ Badkar
♥ Miss Li
♥ Rosor
♥ Månen
♥ Jamande katter
♥ Små hjärtan som punktlista
♥ Oskar
♥ Höstsol i ögonen, på kinderna, i håret
♥ Bullar
♥ Röda drycker
♥ Regn mot rutan
♥ Puffig andedräkt
♥ Sovmorgon
♥ Höstlöv på marken
♥ Fredag
♥ Alldeles för långa listor