inberlin

Vi var väl i Stockholm nån gång. Ett tag sen.

Såg denna filmen på någon filmkanal idag på tv:n. Såna kanaler äger på tråkiga söndagar, verkligen. Den var jättesöt men jag hittade inget klockrent klipp.
Jag grät för övrigt när en docka dog. "Dog". Ja, känslig.
Den är lite läskig men ändå så sjukt söt.

jag vill också vara bra på nåt.

Och plötsligt förändrades allt. Det gick från ledsen till helt okej.

Jag hatar; människor som kommer för nära. På bussen, på stan. Jag vill inte dela andetag. Dela tankar och musik.
Hatar; att du är så nära, men ändå så långt bort. Att du nästan inte alls är nära. Bara långt bort.
Problemet är att man får. Man får säga vad man tycker och hur man känner. Man får. Men man måste ta hänsyn till dig och det är det värsta. Samtidigt som det är det bästa. Jag är plötsligt beroende av dig igen. Och det får jag inte men det är ingen som vet vad som pågår i mitt huvud och ingen kan säga vad som är rätt och fel. Inte när det gäller detta.
Hatar; att jag blir knäsvag när jag tänker på dig. Igen. Att allt har börjat om för mig, men att det är väldigt över för dig.