inberlin

Världens sötaste spel
http://www.ferryhalim.com/orisinal/g2/rainmaker.htm

London har en plusgrad nu. Och klockan är tio i elva.
I Göteborg är det åtta minusgrader och klockan är i skrivande stund tio i tolv.
Det finns ingen tvekan om var man vill befinna sig i såna situationer. Åka bakåt i tiden och få det lite varmare. Sen åker man ännu längre bak i tiden och plötsligt är det november, och ännu varmare. Jag undrar hur många varv man måste åka runt jorden för att det ska bli juni igen.
Du har målat poesi med dina fingrar, medan jag har kämpat för att hålla kvar allt hos mig. Allt du målat, för jag vill aldrig glömma bort det. Alla kvällar du värmt upp med din närhet och tittat in i mina ögon så länge du kan. Alla hjärtslag som vi delat och alla kvällar som försvann.
Och även om jag ibland bara vill vara någon annanstans, var som helst, bara inte här, så är det dig jag försvinner med, varje gång. Det är dig jag tänker på när snön faller och när jag vaknar på morgonen, när jag åker buss och när jag möts av en vindputs. När jag har lektioner är det du som stör mina tankar på årtal och verb. Du har svar på allt, varje gång. Eller du är snarare svaret. Men du har inte svarat på varför detta inte hände tidigare.

Det enda jag kan andas är nattluften i mitt rum och genom mina fingrar ser jag taket. Det faller ner på mig och jag krossas. Men det är fint. På ett fint sätt.
Som när blommorna slår ut. Knopparna sprängs och färgerna sticker ut ögonen på dig. På mig. Och på alla som kommer för nära. För nära mig.
Deras händer griper tag i mina bara armar och jag vet inte riktigt om det är nu jag ska skratta. Eller är det nu jag skrika?
Jag vill säga något mer. "Släpp mig" räcker inte. Låt mig gå? Låt mig vara. Jag kan andas själv. Jag kan ta mig dit jag vill om jag bara springer tillräckligt snabbt. Inte släppa taget. Inte än.
Snart kommer det där som alla runt om mig kallar för räddning.
Jag vill vandra i gräset igen. Det vita gräset som hälsar mina fötter välkomna med kras. Men om jag står stilla för länge fryser fötterna fast och förenas med vintern.
Små flickor som jag borde stanna inne såna dagar. Stanna kvar under täcket och andas in nattluften.

Förlåt, ni kanske inte gillar låten, men den har börjat betyda så mycket för mig. Konstigt.

Jag tittar på klockan exakt när den slår över till 00:00, en ny dag har just börjat och jag sitter och läser blogginlägg om alldeles för många tankar, nerskrivna och förfinade. Jag fick lust att skriva men jag hinner inte. Men det mesta är över nu, iallafall. Jag släppte allt och gick vidare. Det var så det gick till. Exakt så.
Mina ögon ber om sömn, jag orkar göra som dom säger.
Godnatt

Rött bläck har förorenat mina armar med fusk. Australien blev tydligen demokratiskt nånstans mellan 1828 och 1926.
Tyvärr äcklar jag mig själv med fusken och lögner.
Jag har slutat äta. Jag hinner inte. Ska bli kul att se hur mycket mer kroppen klarar.
Och jag är allt för medveten om att jag förstör mig själv. Nu, 00:46, när magen kurrar, undrar jag om det är värt det. Och.. ja, det är det.
Det är läskigt att se sig själv gå åt ett håll som man verkligen inte vill gå åt, men ingenting i kroppen säger emot.
Innan har jag aldrig riktigt fattat begreppet "fångad i sin egen kropp", men jag tror jag gör det nu, för jag har inget att säga till om.
Stressen äter mig inifrån och ut, utifrån och in. Jag har nog aldrig varit såhär stressad i hela mitt liv (ja, det är därför jag inte äter, därför jag inte kan sova).
Det värsta måste nog vara att min andra hälft befinner sig på andra sidan staden. Han är min adventsstjärna just nu.

Jag vill inte bli utskälld för det med maten, jag vill bli tvingad att äta.
Min mage blev tyst nu, förresten.

01:07