inberlin

Allt känns så rätt.
Hösten, han, dom det, allt (och jag önskar att jag inte bara kände så på kvällarna).
Ska allt detta någonsin ta mig någonstans?
Att lyssna på vinden mot fönsterrutan tar nästan kål på mig. Den tar över mig. En kall kår längs ryggen.
Överstrukna ord och skrivkramp.
Förkyldningen hoppade på mig bakifrån. Backstabber.
En liten del av mitt hår ramlar ner i ögonen. Den andra delen ligger blöt och kall mot min rygg under tröjan.
Och jag VET att det blir rätt. Det var jag själv som la pusselbitarna. Allt är klart nu och jag kunde inte ha varit nöjdare med resultatet.
Som när man fyndat något riktigt fint på Myrorna.
Som Malins byxor. Som jag gjorde idag (igår, ikväll, i tisdags)
Man blir så snabbt duktig på det man gör.
Men när man tänker efter kommer allt tillbaka, även på morgonen.
Och jag drömmer om väggar av solljus.