februari börjar men slutar aldrig

tar upp en stor plats av rummet,
  vill egentligen vara ingen. inte spela någon roll för nån annan precis som jag inte spelar nån roll för mig.

vissa ord du säger föreställer jag mig som ett litet litet djur som kryper upp och lägger sig mellan revbenen, där det är som svartast och kallast. djuret tar emot dom svarta stora skuggorna och gör dom till något varmt, ljust.

  klättrar på en slags hinderbana mellan glad och ledsen. höjer musiken ibland och försvinner, sänker ibland för att kunna andas.

skriv


En gatlykta i taket.
  Folk utanför smäller i dörrar
  tar över gatan, ockuperar ljudrummet, kör iväg.
Jag skriver på provisoriskt papper, dörrar stängs av provisoriska lösningar
   jag verkar alltid frysa men räknar ändå ner dagarna på den här
förbannade
årstiden

  Vi överlever         ?
bokstäverna sitter i handen
  ett frågetecken i marginalen

narrow


                     fast jag aldrig skulle släppa dig står jag där med handen som greppar efter nåt som redan glömt känslan av mig.
     Din kind mot min när vi somnar tillslut sen svettas vi ikapp men backar inte en millimeter
för om vi gör det kommer kylan och här finns inget mitt i mellan.
   När jag är utan dig tar kylan över / svettas gärna tusen dyrbara minuter till

-

i don't want to live like this, but i don't want to die

paste


Jag plockar glassplitter ur ögonen. Utanför snurrar världen, surrar ljudet, du surar.
Du blir bländad av mina bravader, besvär, medan jag själv står på tå för att se nånting alls.
Det har exploderat precis där ögat nuddar själen nuddar hjärnan nuddar dig. Och jag blir för stor när det blåser såhär. Går in i en trans men sitter fast i asfalten. Går in i en vägg och kommer aldrig mer ut.

hours

detta ger mig ingen tid till att skriva och låt mig ha mitt eget jävla rum med allt jag skulle tänkas behöva. behöver aldrig gå ut behöver aldrig få in någon.
missförstå mig inte men ibland vill jag vara ensam både inom- och utombords.

bnm

för hög press sen för låg press. tills jag inte har nåt kvar.

fredag 13/9

det var Håkan-konsert
way out west slottsskogen sommar.
han sjöng om Göteborg. det är klart han sjöng om Göteborg
staden jag två veckor senare skulle lämna för första gången i mitt liv och kanske sista gången
vem vet
jag grät. tänkte känn ingen sorg Gbg.
såg allt fint med staden framför mig i fyra minuter.
började förstå innebörden av att lämna
glad/ledsen

id

Det känns som om jag snabbt som fan bara vill berätta exakt allt vad livet handlar om för dig för när jag tittar på dig så vet jag.

Jag vet inte om du nånsin egentligen helt kommer kunna förstå men det känns okej för jag förstår inte heller och innerst inne tror jag ingen egentligen helt förstår nån annan som pratar om kärlek för det är din egna känsla. Det blir aldrig samma för nån annan har aldrig varit samma för dom innan oss.

Jag är så himla kär i dig och det är väl egentligen poängen

Ψ

tre strukna rader
 Sluta försöka prestera. Det är ingen som bryr sig.
      Jag vet inte varför dagen börjar så här.
Jo jag vet. Det stavas  h ö s t  och det kliar i halsen
och ordet liksom stannar upp rummet och 
du rynkar pannan för "inte än väl"
  jo varje år, tyvärr.
        Jag blir så här och det som hjälper är •••·
   jag tror ditt ljusa hår hjälper en bit det med.



jag är nöjd bara jag får ligga bredvid honom och räkna hans andetag.

utkast

måndag, han åker hem
               jag exploderar

väntar med saker som borde göras
för att låta tankarna ta in dig.

septembermornar kan bli våra men
nu är der maj och jordklotet känns
större
    för Norge är bara en bakgata bort
men du är inte tillräckligt nära

är du här för att göra allting bra eller är det nu jag går under

n u

Jag åt fyra mackor idag.
Stress.
Det känns som att göra nytta.
     Förändra. Förbränna.

Jag blandar språken och
psykiskt är jag redan där
men fysiskt
någon okänd plats

roses

När du lägger dig nära vaknar jag. Du pussas och säger att du saknat mig. Fastän vi sågs för två timmar sen, fastän jag ligger i samma rum saknar du mig. Du är över molnen. Du är det bästa jag vet. Jag behöver sånt här för att släppa småsakerna. Se det fina. Drivkraften. Du är min drivkraft och jag kommer fortsätta så länge jag har dig.
Förlåt, jag älskar dig, hejdå.
Och jag fake-gråter för att få dig att förstå. Det händer för ofta, men det blir bra ändå.
Det var så otroligt längesen jag skrev om sånt här men jag tror att det kan funka ibland. Ibland. Och jag vill det

travailler, d'accord

Var på Ebbas fina land vid nån av dom stora sjöarna, glömmer alltid vilken!



Med typ inte så många snygga bilder. Men det var mys oki.




Random kväll utomhus!

i just want

Jag har tid att sitta vid datorn, så jag har inga ursäkter. Men det behöver jag inte ha!
Jag har bilder istället


FOOOORTSÄTTNING FÖLJER

(Nej, jag vet inte riktigt vad jag ska göra med min blogg, så jag bildbombar.. BOOM!)

Edit: Ja, Eric är en vampyr! Sluta fråga!!!!!11

thnks fr th mmrs

Någon gång i april, 2009:
Jag minns dagen som en klycha; den första vårdagen och jag ville så gärna ta dig till havet. Så vi gick till havet och sen la vi oss på ett berg. Vi pratade och pratade och jag var så himla kär och jag var så säker på att du var perfekt för mig. Så perfekt att jag var tvungen att gråta lite, men du såg inte det för jag låg på din mage. Andades i takt med dig, våra hjärtslag dunkade ihop och jag andades in din perfekta lukt, kände hur din mage höjdes och sänktes, höjdes och sänktes, repeat. Allt var på repeat. I flera timmar. Vi var borta från det att du kom hem till mig och log och tog av dig skorna och sen fick ta på dig dom igen, tills dess att du skulle hem och äta. Lamm var det.
Det hade hunnit bli mörkt och mina föräldrar hade hunnit bli oroliga, sa att vi fick ta med oss mat nästa gång vi skulle vara borta hela dagen. Men det blev ingen nästa gång. För sen började vi ägna oss åt annat. Och det var ju fint på sitt sätt, men nästa gång hade jag tänkt ta med kameran, och kanske lite kakor.
Vi kysstes hejdå och du åkte hem och åt lamm. Och jag minns dig: som du var då.

Donnie Darko

Frälst osv

frank

Ja, jag vill nog faktiskt vara asiat


we were never here

Valborgsmässoafton spenderades i regn. Vi - jag, Emelie, Erica och Ivan - stod och väntade i en minst en timme på cortégen och tyckte mest synd om oss själva under den tiden. Vi stod och kramades för att hålla värmen och jag ville självfallet inte förstöra detta fina ögonblick genom att dra upp kameran ur väskan. Eller så berodde det på regnet, jag vet inte.

Efteråt åkte iallafall jag och Emelie hem till Ebba där även Matilda befann sig och vi gjorde varma mackor och värmde oss i mjukisbyxor och med te ett tag, tills vi bestämde oss för att titta på Pirates of the Carribean. Så det gjorde vi. Eller vi halvsov nog mest.

Vaknade av att Ebba sjöng för mig vilket var fint. Vi chillade hos Ebba i ungefär.. massa timmar. Planerade att åka till Ikea för att fika superbilligt men sen gick inte bussen som vi trodde dit så vi orkade inte. Jag och E&E hamnade istället på Espresso House där vi satt och hade det ALLMÄNT TREVLIGT!!!!!!!! Bilder! :

Sitter och väntar på spårvagnen i typ en minut


At le spårvagn




På Espresso huset
Nom nom




Ha hänsyn till vårat rätt sletna utseende! TACK PÅ FÖRHAND!

Om

Min profilbild

Sara

  • februari börjar men slutar aldrig
  • skriv
  • narrow
  • -
  • paste
  • hours
  • bnm
  • fredag 13/9
  • id
  • Ψ
  • utkast
  • n u
  • roses
  • travailler, d'accord
  • i just want
  • thnks fr th mmrs
  • Donnie Darko
  • frank
  • we were never here
  • shut your mouth boy, when will you learn?
  • RSS 2.0