inberlin

jag vill också vara bra på nåt.

Och plötsligt förändrades allt. Det gick från ledsen till helt okej.

Jag hatar; människor som kommer för nära. På bussen, på stan. Jag vill inte dela andetag. Dela tankar och musik.
Hatar; att du är så nära, men ändå så långt bort. Att du nästan inte alls är nära. Bara långt bort.
Problemet är att man får. Man får säga vad man tycker och hur man känner. Man får. Men man måste ta hänsyn till dig och det är det värsta. Samtidigt som det är det bästa. Jag är plötsligt beroende av dig igen. Och det får jag inte men det är ingen som vet vad som pågår i mitt huvud och ingen kan säga vad som är rätt och fel. Inte när det gäller detta.
Hatar; att jag blir knäsvag när jag tänker på dig. Igen. Att allt har börjat om för mig, men att det är väldigt över för dig.

Jag söker jobb och har jättehöga förhoppningar om att få ett, tyvärr. Och jag vill förnya min skateboard, ofc. Typ såhär:


Enkla truckar till ett så färglatt spektakel. Inte båda brädorna, såklart, men någon av dom. Fast helst en svart med nåt som liknar rymden under. Semester har släppt nya, men jag hittar dom inte på internet. Suger.
Skulle verkligen inte tacka nej till skjortan heller. Men den ska inte ingå i skateboarden blabla, ni fattar.

Tills vidare, puss.

Källor: Hollywood.se, junkyard.se

Sött, sött, SÖTT videoklipp. Slutet förstör, men man kan stänga av innan!

Och jag skule aldrig falla.
Det var jag och det var kärleken. Men jag föll. Riktigt hårt. Jag gav upp hoppet om att stå upp igen.
Fast nu gör jag det. Och även om jag tittar ner i marken lite för ofta vet jag att det är här uppe jag ska vara. Jag vill vara här.



Och när man dansar bort sig tills nacken värker men det ändå är värt det har man fått upp ögonen för hur bra vänner man har. Igen.

Åh, det är så himla underbart att ha systrar ibland alltså.

För några veckor sen såg jag, med min klass, en helt underbar film vid namn Dead Poet Society. Den hade nog varit mer underbar om vi inte hade sett första delen innan jul och andra delen efter, men så är det väl med skolan.
Se den!!!

Bilder för att jag vill.
Tryck på bilderna för källa.







Mina ögon svider :)
Jag är väldigt seriöst.. 23:23!!!!!!
Godnatt :)

Här är jag om fem år:


alternativt här: *dör*


alternativt här:


Allt ligger självklart i Storbritannien.

Jag jobbar här:


alternativt här: (det är en sjö)


alternativt här:


Jag dricker hallon-te varenda kväll och är lyckligast i världen. Jag längtar dit.
Tack och hej.

Januari:
Det är kväll och trötta, trötta ögon. Jag vill börja om och måla upp en ny värld. Fingrar mot naken rygg existerar inte längre i min värld. Inte längre, inte än.
"Vänta inte, men var öppen", ungefär.
Ibland vill man bara sjunka ner i sina egna tankar. Man tjänar inget på det, men det är så lätt. För lätt.
"Att göra slut kräver mod, att komma över kräver ork".
De flesta dagarna blir fyllda med ork. Det är nätterna jag inte klarar. Tankarna på allt jag missar, alla gånger jag var sur, alla gånger jag sa nej. Varför gjorde vi aldrig det? Tänk vad kul det skulle blivit då. Om.
Får inte tänka så. Borde inte. Sen när förbjuder man sig själv att tänka tankar om den man älskar egentligen? Eller är det så längre? Kärlek? Det klingar inte på samma sätt. Det ekar inte när jag säger det.

Och ännu en hyllning till vackra vänner som förgyller allt och alla. På riktigt. Och ni vet vilka ni är. Orken finns där för att ni gör det.

När allt tar slut (eller börjar om du vill)
Jag väljer nog börjar.

Jag skriver mer när inspirationen kommer tillbaka. Att bli lämnad tär på en, jag hoppas att jag lever upp till "Det som inte dödar en gör en starkare", för jag dog ju trots allt inte.
Mina vänner är så jävla omtyckta.

Världens sötaste spel
http://www.ferryhalim.com/orisinal/g2/rainmaker.htm

London har en plusgrad nu. Och klockan är tio i elva.
I Göteborg är det åtta minusgrader och klockan är i skrivande stund tio i tolv.
Det finns ingen tvekan om var man vill befinna sig i såna situationer. Åka bakåt i tiden och få det lite varmare. Sen åker man ännu längre bak i tiden och plötsligt är det november, och ännu varmare. Jag undrar hur många varv man måste åka runt jorden för att det ska bli juni igen.
Du har målat poesi med dina fingrar, medan jag har kämpat för att hålla kvar allt hos mig. Allt du målat, för jag vill aldrig glömma bort det. Alla kvällar du värmt upp med din närhet och tittat in i mina ögon så länge du kan. Alla hjärtslag som vi delat och alla kvällar som försvann.
Och även om jag ibland bara vill vara någon annanstans, var som helst, bara inte här, så är det dig jag försvinner med, varje gång. Det är dig jag tänker på när snön faller och när jag vaknar på morgonen, när jag åker buss och när jag möts av en vindputs. När jag har lektioner är det du som stör mina tankar på årtal och verb. Du har svar på allt, varje gång. Eller du är snarare svaret. Men du har inte svarat på varför detta inte hände tidigare.

Det enda jag kan andas är nattluften i mitt rum och genom mina fingrar ser jag taket. Det faller ner på mig och jag krossas. Men det är fint. På ett fint sätt.
Som när blommorna slår ut. Knopparna sprängs och färgerna sticker ut ögonen på dig. På mig. Och på alla som kommer för nära. För nära mig.
Deras händer griper tag i mina bara armar och jag vet inte riktigt om det är nu jag ska skratta. Eller är det nu jag skrika?
Jag vill säga något mer. "Släpp mig" räcker inte. Låt mig gå? Låt mig vara. Jag kan andas själv. Jag kan ta mig dit jag vill om jag bara springer tillräckligt snabbt. Inte släppa taget. Inte än.
Snart kommer det där som alla runt om mig kallar för räddning.
Jag vill vandra i gräset igen. Det vita gräset som hälsar mina fötter välkomna med kras. Men om jag står stilla för länge fryser fötterna fast och förenas med vintern.
Små flickor som jag borde stanna inne såna dagar. Stanna kvar under täcket och andas in nattluften.

Förlåt, ni kanske inte gillar låten, men den har börjat betyda så mycket för mig. Konstigt.

Jag tittar på klockan exakt när den slår över till 00:00, en ny dag har just börjat och jag sitter och läser blogginlägg om alldeles för många tankar, nerskrivna och förfinade. Jag fick lust att skriva men jag hinner inte. Men det mesta är över nu, iallafall. Jag släppte allt och gick vidare. Det var så det gick till. Exakt så.
Mina ögon ber om sömn, jag orkar göra som dom säger.
Godnatt

Rött bläck har förorenat mina armar med fusk. Australien blev tydligen demokratiskt nånstans mellan 1828 och 1926.
Tyvärr äcklar jag mig själv med fusken och lögner.
Jag har slutat äta. Jag hinner inte. Ska bli kul att se hur mycket mer kroppen klarar.
Och jag är allt för medveten om att jag förstör mig själv. Nu, 00:46, när magen kurrar, undrar jag om det är värt det. Och.. ja, det är det.
Det är läskigt att se sig själv gå åt ett håll som man verkligen inte vill gå åt, men ingenting i kroppen säger emot.
Innan har jag aldrig riktigt fattat begreppet "fångad i sin egen kropp", men jag tror jag gör det nu, för jag har inget att säga till om.
Stressen äter mig inifrån och ut, utifrån och in. Jag har nog aldrig varit såhär stressad i hela mitt liv (ja, det är därför jag inte äter, därför jag inte kan sova).
Det värsta måste nog vara att min andra hälft befinner sig på andra sidan staden. Han är min adventsstjärna just nu.

Jag vill inte bli utskälld för det med maten, jag vill bli tvingad att äta.
Min mage blev tyst nu, förresten.

01:07