inberlin

Tretton dagar har gått sen jag senast skrev. Skrev om kärleken innanför stängda dörrar.
För vem vill vara ute nu? När vinden vart man än vänder sig slår emot en med sådan kraft att man undrar om det är värt att gå ut. Det finns inget fint att titta på ute längre. Vinden tar tag i allt och alla och förstör det tills det bara finns något grått och trist kvar. Man försöker se ett slut på det hela; massor av snö som gjort ett grått landskap vitt eller; kanske ännu längre fram, när solen färgar landskapet igen. Istället för snöflingor som dinglar ner och försvinner när dom nuddar den för varma marken vill jag ha knarrande snö under mina skor och små snöflingor i håret.
Röda kinder och allt sånt där. Kyla som får ögonen att tåras.

Jag plockar regndroppar från dina kinder. Plockar äpplen från träden. Från marken. Dropparna samlas i groparna i mina fingrar. Bildar vattenfall ner på din mage. Vattnet lägger sig som ett hav i din navel.
Målar väggarna med ord. Fönstrena, rutorna, busskurer. Allt målas med ord. Hoppas all denna väntan tar mig någonstans. Målar din insida med ord, som du har målat min.
Dina läppar formas till ett leende, det är det finaste jag någonsin sett.
En lång tid sittandes i gula rum, tillsist ses vi igen. Det var värt det, väntan var värt det. Du är värd.. vad var det man sa.. mer än allt fåglar samlat. Och det är du verkligen.
Rosa naglar smeker dina stängda ögon, dina läppar (som är det finaste jag vet), din bröstkorg, din mage. Du skrattar till för du är hemskt kittlig på magen. Min pojkvän är kittlig på magen.
Min pojkvän är jättefin när han äter äpplen och någongång borde man komma bort från att skriva bara om honom, kanske skriva lite om den gråa himlen, regnet, kalla fötter och tidiga mornar istället. Men tänk er själva att ni delar allt detta med den bästa ni vet. Det är rätt omöjligt att skriva om annat då.

Känslorna blir för många, svämmar över, dom svider. Tillslut sprängs allt och kroppen faller handlöst mot kaklat golv. Kallt kakel mot en kallare rygg, vitt kakel mot en vitare rygg.
Händerna som förs upp mot ansiktet luktar svagt av fisk och klor. För mycket fisk.
Man vet att det inte duger, man duger inte. Det kan alltid bli bättre och bättre ändå. Ord som verkligen inte betyder någonting och sånna som bränner. Det bränner till i ögonen och hela kroppen glöder.

Glädjemolnet räddar mig från fiskluktande händer
(Visst känns det som om mina tankar når högre, kommer lite närmare de snart nakna grenarna, gatlyktorna, himlen, för varje gång. Varje gång jag sträcker på mig, ställer mig på tå, för att få känslan av läppar mot läppar, mina mot dina.)
Han är allt jag har

Vad är bättre än papparkakor och julmust vid en solig vägg med den man tycker om mest, en lagom kall oktobereftermiddag?

Tappade jag bort allt på vägen? Hur fint kärlek kan vara? Hade jag verkligen glömt det?
Jag vill inte vara så uppenbar. Jag vill skapa världar för folk (precis som du gör med dina ord, inom mig). Världar av ord och otroligt fina tankar. Så att det gör ont inom en att läsa.
Eller så bubblar det till. Och plötsligt flyger man uppe bland molnen.
Jag vill ha förmågan att kunna läsa framtiden i händer. Händer är nog bland det fulaste som finns. Sen min pappa sa det har jag inte kunnat tänka något annat.
Jag önskar jag hade förmågan att få allt att flyta ihop. Som i ett hav. Eller som tårar som rinner ner för en kind, blandas med regnet som sedan rinner in i munnen, blandas med saliv. Det märks inte, men det ser fint ut på pappret. Eller i munnen eller var man vill ha det.
Och jag märker att jag har så många mål. Eller önskningar. Och att jag tror att allt kommer gå i uppfyllelse. Man lever väl för sina drömmar? Jag lever för dig.
Och så kommer tårarna igen. Finns dom för att jag ska veta att jag fortfarande existerar? Att jag inte har exploderat av lyckorusen (som man väl bara får när man är nykär?) tillsammans med musiken.
Blicken fastnar på tangentbordet. Händerna med. Tankarna fastnar inuti huvudet och orden på tungan. Eller i halsen. Det är nog första gången jag känner så. Som jag känner så på riktigt.
Det är ju kärleken. Alla flickors dröm, right? Jag lever i en dröm. I min dröm. Med dig.

(You are loved)

Vi satt på ett nästan tomt kafé och talade om allt och ingenting medan mörkret smög sig på utanför.


Och när mörkret smyger sig på tillåts bilderna bli lite suddiga.

Puss på er alla och min första basker ♥

Allt känns så rätt.
Hösten, han, dom det, allt (och jag önskar att jag inte bara kände så på kvällarna).
Ska allt detta någonsin ta mig någonstans?
Att lyssna på vinden mot fönsterrutan tar nästan kål på mig. Den tar över mig. En kall kår längs ryggen.
Överstrukna ord och skrivkramp.
Förkyldningen hoppade på mig bakifrån. Backstabber.
En liten del av mitt hår ramlar ner i ögonen. Den andra delen ligger blöt och kall mot min rygg under tröjan.
Och jag VET att det blir rätt. Det var jag själv som la pusselbitarna. Allt är klart nu och jag kunde inte ha varit nöjdare med resultatet.
Som när man fyndat något riktigt fint på Myrorna.
Som Malins byxor. Som jag gjorde idag (igår, ikväll, i tisdags)
Man blir så snabbt duktig på det man gör.
Men när man tänker efter kommer allt tillbaka, även på morgonen.
Och jag drömmer om väggar av solljus.

Jag känner hur hösten tar tag i min själ.
Hur tankarna om bryggor och varma mornar byts ut mot paraplyer, jullängtan, Kent och regn.
Och längtan efter mer. Mer än allt och mer än ingenting. Jag vill höja volymen och bara sjunka in i musiken. Åh jag blöder ihjäl.
Jag vill förändra. Förändra mig själv och allt (inte alla) runt omkring mig. När bussarna går. När solen går upp. När det ska regna eller inte.
Jag vill ibland hoppa in i böckerna jag läser. En hög med åtta böcker ligger på mitt sängbord. Jag läser två av dom just nu. Två jag absolut inte vill hoppa in i, för vem vill hoppa in i ett landskap av olika människor som ber lejon äta upp dom levande? Som bränner sina mödrar. Nej tack. Jag borde inte läsa sånt. Det drar ner mig i någon sorts depression. Trots röda höstlöv.
Jag ska gräva ner mig i mina lakan och titta på en julfilm nu. Så konstig är jag.



Jag har ingen åsikt om Kents nya singel än.

26 september



Finaste Malin ♥

Fina bilar vid älven



Sen åkte vi hem och sov

En lista på fina ting som dyker upp i huvudet när man åker buss, eller kanske promenerar. Eller har SO.

♥ Solen
♥ Röda bär av alla slag
♥ Ihoprullade affischer
♥ Kläder på golvet
♥ Mörklblågråa moln mot en ljusrosa himmel
♥ Badkar
♥ Miss Li
♥ Rosor
♥ Månen
♥ Jamande katter
♥ Små hjärtan som punktlista
♥ Oskar
♥ Höstsol i ögonen, på kinderna, i håret
♥ Bullar
♥ Röda drycker
♥ Regn mot rutan
♥ Puffig andedräkt
♥ Sovmorgon
♥ Höstlöv på marken
♥ Fredag
♥ Alldeles för långa listor

Är det bestämt att man ska få extra många idéer på natten? Letar sig mörkret in i hjärnan och skapar sina egna tankar? Min hjärna ber mig sätta mig vid datorn så att tankarna kan flöda ut ur mina fingrar och bildas till ord på skärmen. I mitt mörka rum skulle mitt ansikte se spökligt ut i skenet från datorn.
Men jag lyssnar inte på min hjärna. Inte den här gången. Om man är upprörd eller ledsen ska man inte säga exakt vad man tycker och tänker i stundens hetta, det har jag hört, för då ångrar man sig bara efteråt.
Så jag tog fram en brun bok och skrev i istället. Och jag grät. Jag grät så att min kudde blev blöt, även om det inte var så många tårar. Jag jämförde min kudde med marken utanför, hösttrött och våt.
Jag skulle vilja tillbringa mina dagar under ett duntäcke i ett rum med gråa väggar. Tre som är lite ljusare, och så en mörkare.
Jag frågade min bruna bok varför man alltid får bläck på fingrarna när man skriver med bläckpenna. Boken svarade inte, jag frågade om det var för att pennan ville lämna ett spår efter sig... som hundar? Jag tror att boken valde att inte svara för att frågan var för pinsam.
(Fyra gråa väggar, under ett duntäcke som jag inte är ensam under och ett glas med julmust.)
Sen fick det inte plats fler tankar, för jag tränade på att skriva julmust snyggt i skrivstil.

Förlåt för massuppdatering av videos (två är mass), men den är bara så söt

Som att befinna sig i en burk med klubbor och smycken, allt på samma gång. Det bara virvlar omkring. Så mycket att ta in, så mycket att ge. På insidan är den blank och metallig, det är ganska mörkt också. Jag har tänt ett ljus och luften börjar ta slut. Korta andetag, spara på syret. Egentligen behöver man inte veta vad man skriver om, bara det låter mysigt. Och egentligen måste det inte handla om hur man mår just nu. Hösten är ju en hemskt mysig årstid.
Jag har en sån burk, men jag lovar, jag får inte plats i den.

Små saker som ett spindelnät mellan två hösttrötta maskrosor kan göra min torsdagskväll. Att ha systrar som springer brevid en och ger en grenar med rönnbär på gör mina lördagskvällar. Att dom sedan smakar på bären är en annan historia.
Sen finns det saker som kan göra en hel helg.
Och en sista bild som min dator inte ville ha.

Jag lyssnar på min höstfavorit. Lisa. Men jag kan ändå inte undgå kylan som omsluter mig när jag går utanför dörren kvart i sju på morgonen. På morgonen är det höst, på natten är det mest vinter. Som skolflicka märker man det, när man måste upp innan solen måste.
Dimman har ätit upp alla fina hus och träd och åkrar som bussen tar mig förbi. Det är som ett moln som har flugit lite vilse. Molnet har ramlat ner på jorden.
Lisa undrar om jag har ett apelsinträd, men det har jag ju inte. Jag läser om begravda fästmän och polisgubbar medan dimman lättar utanför fönstret. När jag kommer fram till min stora skola är det fortfarande kallt, nästan vintermorgon-kallt, men inne i stan får molnet inte plats.
Jag kommer för tidigt till skolan, så jag stannar vid mitt skåp. Jag kan titta på solen när den går upp. Den går upp i fönstret vid mitt skåp. Den korridoren blir sommarvarm sen, det vet jag. Och då har man något att se fram emot när fler moln ramlar ner, och dom kanske stannar på marken. I form av snö.

Underbara Lisa Mitchell finns nu på Spotify. Lite mer än vad hon brukade iallafall.
Ni har nog hört hennes låt Coin Laundry! Och hon har massa andra fina låtar.
Lyssna själva här
En liten parantes bara :)