februari börjar men slutar aldrig

tar upp en stor plats av rummet,
  vill egentligen vara ingen. inte spela någon roll för nån annan precis som jag inte spelar nån roll för mig.

vissa ord du säger föreställer jag mig som ett litet litet djur som kryper upp och lägger sig mellan revbenen, där det är som svartast och kallast. djuret tar emot dom svarta stora skuggorna och gör dom till något varmt, ljust.

  klättrar på en slags hinderbana mellan glad och ledsen. höjer musiken ibland och försvinner, sänker ibland för att kunna andas.













Trackback
RSS 2.0