inberlin

Någon gång i april, 2009:
Jag minns dagen som en klycha; den första vårdagen och jag ville så gärna ta dig till havet. Så vi gick till havet och sen la vi oss på ett berg. Vi pratade och pratade och jag var så himla kär och jag var så säker på att du var perfekt för mig. Så perfekt att jag var tvungen att gråta lite, men du såg inte det för jag låg på din mage. Andades i takt med dig, våra hjärtslag dunkade ihop och jag andades in din perfekta lukt, kände hur din mage höjdes och sänktes, höjdes och sänktes, repeat. Allt var på repeat. I flera timmar. Vi var borta från det att du kom hem till mig och log och tog av dig skorna och sen fick ta på dig dom igen, tills dess att du skulle hem och äta. Lamm var det.
Det hade hunnit bli mörkt och mina föräldrar hade hunnit bli oroliga, sa att vi fick ta med oss mat nästa gång vi skulle vara borta hela dagen. Men det blev ingen nästa gång. För sen började vi ägna oss åt annat. Och det var ju fint på sitt sätt, men nästa gång hade jag tänkt ta med kameran, och kanske lite kakor.
Vi kysstes hejdå och du åkte hem och åt lamm. Och jag minns dig: som du var då.